Snipp snopp, snorum.
Det här är inte så kul längre. Bloggen har gjort det den skulle. Jag känner mig bra, jag är redo att gå vidare, jag tänker inte på henne hela tiden, jag är glad nästan hela tiden.
Med tanke på ovan, och med tanke på att jag har bättre saker för mig, så kommer jag inte göra några fler inlägg. Inte förräns dess att jag känner att jag behöver eller vill det igen.
Tanken var aldrig att ha detta som någon blogg i mängden, där man kan läsa om vad jag gör varje dag. Känns bara löjligt.
Tanken var att jag på något sätt skulle kunna vädra mina känslor, skriva ner dem, kunna bearbeta dem lättare genom att diskutera med mig själv. Tvinga mig själv att göra just det.
Det har jag gjort nu i ett par månader, och det känns bra. Jag kan starkt rekommendera detta medium för den som är i en liknande situation. Det har visserligen tagit mig ganska lång tid att känna mig så här, men jag var ganska hopplöst förälskad också. Så jag är nöjd med resultatet.
Ni som faktiskt tycker om mig och är mina vänner, ni kommer ju givetvis att träffa mig i fortsättningen också. Jag hoppas och tror ändå, att jag inte har några vänner som läser det här och har det som enda koppling till mig.
Jag vill tacka Stina, för den tiden jag fick med henne, hon är den absolut finaste tjej, jag någonsin träffat. Jag hoppas bara, att hon inte alltid kommer vara det.
Avslutningsvis, tack till alla mina fina vänner. Verkligen. Speciellt, i inbördes ordning: Joacim, Miranda, Bim.
Ni har hjälpt mig på alla sätt, och jag älskar er väldigt mycket.
Puss och kram allihopa!
